Migrationsbloggen del 2
Migrationsrätt angår oss alla till en viss omfattning, även om det bara handlar om någon politisk uppfattning oavsett från vilket håll det kommer. För oss är det ett av våra kärnområden. Vi har genom åren fått äran att träffa många som har emigrerat till Sverige av olika skäl. Hur ser juristen som dagligen hanterar migrationsrätten rent allmänt på lagen? Här finns det förstås olika uppfattningar även bland juristerna om hur Migrationsrätten ska skötas. Även om vi har lärt oss att vara neutrala och tänka i rättsfall så kommer vi inte undan våra etiska och politiska övertygelser om hur lagen ska vara, eller om hur en bestående lagstiftning ska tolkas. Med det sagt ska det poängteras direkt att lagen bör aldrig omtolkas på ett sådant sätt så att den uppfyller ett visst syfte. Om vi nu tänker oss utlänningslagen, utlänningsförordningen eller den så kallade Dublinförordningen så har alla dessa rättskällor endast ett syfte, nämligen att reglerar migrationen till Sverige. Det alla kan enas om är att det behövs en reglerad migrationspolitik i landet, inte minst för människornas skull som inte vet vilka rättigheter de har, hur nödvändiga saker såsom bostadsmarknaden fungerar osv. samt även att de inte kan utnyttjas för sin svagare position. Om vi nu tar människan i fokus svensk som utländsk medborgare kommer man inte undan faktumet att utlänningslagen även med dess lagändring i år har ett större antal fel i systemet. Det är fortfarande skrivet och tolkat på ett sätt som gör det svårt för utländska medborgare att finner rätt väg, rätt arbetsgivare och de riskerar fortfarande att bli utnyttjade av arbetsgivare m.m. I en tidigare artikel på vår engelska blogg har vi förklarat lite situationen kring möjligheterna om att ansöka om ett nytt jobb. Om en person som har kommit till Sverige på grund av arbetstillstånd blir uppsagd eller finner en arbetsmiljö som gör det omöjligt att jobba kvar inom det yrket så kan hen avsluta sin tjänst och söker ett nytt arbete samt börja det nya arbetet så fort en ny ansökan om uppehållstillstånd har lämnats in. Detta enbart på grund av att den personen redan har haft tillstånd i landet. Om vi nu ändra det fallet till att personen har haft tillstånd i Sverige och söker om förlängt tillstånd inom fristerna så kan den personen i och för sig arbeta kvar i väntan på beslut. Med handläggningstider som i snitt är 14 månader uppstår dock en väldigt intressant situation. Personen får arbeta kvar utan tillstånd, men får inte byta arbetsgivare utan att återta sin ansökan, lämna landet och ansöker om ett nytt tillstånd utifrån. Sedan får man vänta tills Migrationsverket har fattat ett beslut. Detta ger helt plötsligt en helt ny dynamik i fallet. När arbetsmiljön eller arbetsuppgifterna försämras kan den personen inte gå. Inte heller kan den personen försvara sig på ett likvärdigt sätt som en svensk eller EU-medborgare eftersom den inte kan riskera att förlora sitt tillstånd. Framförallt när man efter två år har byggt upp ett liv i Sverige, kanske köpt bostad och skaffat sig en långvarig relation. Med det sagt ska också tilläggas att undantagsregeln för att ansöka om uppehållstillstånd i Sverige är mycket begränsade. Frågan som juristen behöver ställa sig här: Vad är skillnaden mellan den första och den andra personen. Båda har ett fast arbete i Sverige, båda arbetar under handläggningstiden, betalar skatt och bidrar till samhället. Är den första mer reglerad än den andra? Knappast! Ett annat exempel kan vara tillstånd på grund av ett eget företag. Företaget har mött svårigheter på grund av yttre omständigheter. Detta företag ägs och drivs av en person som har beviljats tillstånd på grund av det. Maken/makan har beviljats tillstånd på grun av anknytning och har fått ett jobb. Migrationsverket bedömer att företaget inte ger tillräckligt avkastning för att säkerställa deras vistelse i landet och utvisar paret. Detta trots att maken/makan har ett arbete som ger mer än tillräckligt med inkomst för att försörja de båda. Vänder vi på exemplet att det hade varit maken/makans arbetstillstånd som har fört dem till Sverige och den andra personen hade startat företaget hade det, förutsatt att det inte fanns några skulder eller liknande, inte varit något problem att företaget fick möta motstånd under de första två åren.
Är detta att reglera eller att överreglera migrationen till Sverige? Det svaret får var och en ge sig själv.
Inom asylrätten följer Migrationsverket varenda tips som leder till att en sökande kan ifrågasättas. Mot bakgrund av mångårig erfarenhet är detta en bra åtgärd, däremot ifrågasätts sällan skälet varför just det tipset har kommit in vid just den tidpunkten och sannighetsgraden av det. Likaså ifrågarsätts asylskälen direkt när någon har kommit till ett annat land på grund av ett annat tillstånd och känner sig trygg och därmed inte heller behovet av att ansöka om asyl. Även domstolarna har ett liknande synsätt på saken och politiken arbetar från valår till valår för rösterna och försöker att få fram enkla lösningar. Även här har den "nya" utlänningslagen gjort två saker: Man har förbättrat villkoren för den arbetskraften man tycker är nödvändig att få in i landet och man har tagit hänsyn till näringslivet som vill skicka sina anställda på tjänsteresa medan de väntar på sina beslut om förlängda tillstånd. Däremot finns det inga alternativ att åka hem till familjen vid behov. Man har erkänt att handläggningstiderna är för långa och gjort en åtgärd men inte gått hela vägen. Med det sagt är Sverige långt ifrån ensamt i världen. I Australien väntar människor i tre år i frågan om uppehållstillstånd på anknytning. I Österrike ställer man krav på tyska A1 vid ansökan om uppehållstillstånd på anknytning. Det finns med andra ord tuffare regler om invandring och svårare omständigheter.
Inom juridiken, framförallt inom den tyska rättstraditionen finns det en tolkningsmöjligheten som frågar efter syftet med lagstiftningen. Ett exempel från utlänningslagen: 2 kap. 1§ "En utlänning som reser in till Sverige skall ha pass". Tar vi en ordagran tolkning så är det så punkt slut. Vi ställer oss inte frågan vad som är syftet med just den bestämmelsen. Inte heller ifrågarsätter vi den. Men om vi nu skulle göra det? Varför skall en utlänning ha pass. Vi vill veta vem utlänningen är och vilket medborgarskap hen innehar. Med ett pass kan Gränspolisen (och även Migrationverket) även se hur utlänningen har rest in och ut i Europa (tack vare SIS - Schengen Information System) och vart hen har rest i andra delar i världen. I värsta fall vet man också till vilket land utlänningen ska avvisas respektive utvisas till och att man då kan ordna mottagningen av hen. Detta är väldigt kort men där finns syftet med själva bestämmelsen. Denna tolkning bör användas oftare av både Migrationsverket och domstolarna i sin helhet. Utlänningslagens syfte som helhet är att ordna migrationen till och från Sverige. De fallen som Lentia har agerat inom och som inte gick att rädda har visat att en tolkning mot själva syftet hade gett det undantaget som hade behövts för att våra klienter hade fått stanna i Sverige eller åtminstone gjort det enklare för dem att etablera sig i sina hemländer. Naturligtvis har en sådan tolkning inte bara fördelar utan även nackdelar. Detta innebär att lagen tolkas på ett sådant sätt att domstolarna helt plötsligt får en större makt än vad ett demokratiskt samhälle kanske vill ha. Exempelvis har en sådan tolkning medfört att EU-rätten står över nationell lagstifting (jmf. Van Gent en Loos och Costa vs. ENEL i EU-domstolen) och domstolen hade i det fallet en avgörande och för vissa förodande roll när det gäller nationell självbestämmelse.
Samtidigt kan ett fåtal domar, precis som det har hänt med lagändringen, göra att vi rör oss mot en mer verklighetsbaserad applicering av lagstiftning samt en ändring av lagtexten åt rätt håll, på ett demokratiskt och öppet sätt.
